En hyllning till Nell
Billy må vara min gosebjörn och träningskompis, men Nell är min bästis. Hon är min första egna jycke och känns väldigt speciell. I mina ibland omtumlande tonår var hon en klippa att luta sig mot, någon man visste alltid skulle vara ens kompis. När jag var ledsen kunde jag snörvla i hennes päls och hon krumbuktade sig tills jag log igen. I en period sjöng vi ihop när vi var ensamma. Om jag slog på radion och sjöng med i låtarna låg hon i korgen och prat-ylade. Från att har varit en stor fegis i unga år har Nell utvecklats till en riktig diva. Jag har också lite mer skinn på näsan än förr, men fortfarande är Nell är stor trygghet. Rotade lite i gamla bilder och klippte ihop en liten år-för-år serie med mig och min bästis:
.
2003 på antivåldsdagen i skolan
2004: Agility på Agilitytramparna och påbörjad apporteringsträning
2005: Klummästare i på Agilitytramparna och start på inofficiellt WT på goldenlägret
2006: Klubbmästare i agility på EBK och debut på officiell agilitytävling i Frövi
2007: Mysnell och start på första Tigerhoppet
2007: Blåsigt Almarestäket & 2008: Flytt till Örebro
2009: Glad agilitypensionär pga. spondylos får nöja sig med gos och trix
Åhh vilken fin bildblogg Jenny! Man ser på långt håll vilka polare Ni är Nell o Du!! Kram
Jättefint inlägg! Roligt att få se lite äldre bilder på er duo. Ni är så fina, både du och Nellsan.