Det kan straffa sig att vara envis

Jag är envis och det är oftast till min fördel. Speciellt när jag ska släpa packning, två hundar och en stor hundkorg i hårdplast på två tåg och en buss. Den är också rätt bra att ha när man måste bära ombord 35-40kg goldenhane för att han ramlade förra gången han skulle kliva på tåget och nu darrar benen så att de knappt bär när han ska kliva upp för den branta tågtrappan. Då är jag tacksam för min envishet. Det går alltid på något sätt.

Ikväll höll dock envisheten på att svika mig:
Jag är hungrig och retlig när Jensa och jag fixar kvällsmat. Han skalar potatisen och jag skär i klyftor. Att jag är klantig är inget nytt, och jag slinter lite och känner kniven nudda mitt finger. Precis som Nell skriker jag i högan sky i förebyggande syfte. Jens blir orolig för MATEN (inte mig) och utbrister "Blöder du? Bloda inte på potatisen nu bara!". Men jag blöder inte, det är så ytligt att det knappt syns.

Efter mitt illvrål kan Jens dock inte slappna av. Han tittar på mig varje gång jag ska skära och vill visa mig något supersmart sätt att skära som han kommit på, men jag är som sagt retlig och envis och vill göra på mitt sätt. Jag är rysligt nära att skära mig igen, men det låtsas jag inte om.



Kommentarer
Postat av: Cornelia

Naw,söt du är! Är envis som en åsna själv! Men det är ju den envisheten som gjort att vi hör till klassens elit! ;-)

2009-11-16 @ 21:38:06
URL: http://www.cornelias.se
Postat av: Cornelia

Naw, söt du är:-) Är envis som en åsna jag med, men det är den envisheten som gjort oss till klassens elit;-)

2009-11-16 @ 21:40:59
URL: http://www.cornelias.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0