Sämsta hundägaren ever. Det är jag det. Idag var djurens längsta promenad hela långa vägen till pressbyrån. Vanligtvis tar det väl 5 minuter, men idag kändes det som en evighet och jag var pinsamt nog tvungen att sätta mig och hämta andan utanför på staketet innan jag traskade tillbaka. Feber gör en så matt och konstig i hela kroppen.

Den kom från igenstans igår eftermiddag. Fick lite ont i halsen runt lunch, men tyckte inte att det var en så big deal. Vid fem gick Lisa och jag på hundpromenad och efteråt kände jag mig skum i kroppen. La mig på soffan och vaknade lite senare med tjock hals och feber. Wierd. Sen sov jag mest i ett dygn. För ett par timmar sedan vaknade jag dock till liv och kände mig lite piggare. 

När jag blir sjuk är jag världsmästare på att tycka synd om mig själv. Jag vältrar mig i självömkan, beter mig som om jag ligger på min dödsbädd och kräver uppassning. Egentligen menar jag det inte men kan inte rå för det! Jensa vet om detta och har passat på att retas lite med mig såklart. Igårkväll när jag släpade mig upp ur sängen för att skriva ett mail som inte kunde vänta log han när jag kom tillbaka och sa: Var du och skrev ditt testamente eller? Vidare idag när kan kom hem från skolan med en flaska cola och en påse smågodis till mig väckte han mig med en skakning och orden: Var har du gömt skatten, du måste berätta innan det är för sent!