Trött och tom är vad jag känner mig nu. Jag har just rott i land denna terminas två stora projekt, b-uppsatsen och Retriever Ungdomslägret, och det är inte utan att jag sitter lite framför datorskärmen med känslasan: vad sjutton ska jag göra nu? Men att få gå hem och hämta hundarna efter att ha lämnat in uppsatsen och åka till naturens hus för att ha picnic med tejerna utan att känna någon stess var underbart. Att ligga på soffan en timme därefter var också underbart. Jag vet inte när jag gjorde det senast. Hundarna är också trötta ligger utslagna i hallen och jagar rådjur i drömmarnas land.

Retriever Ungdoms jaktträningshelg var överträffade mina förväntningar. Fint (egentligen för fint) väder, hundträning och ett gäng riktigt trevliga tjejer. Jag kom riktigt bra överens med flera och hoppas verkligen att vi stöter på varandra ute i markerna i framtiden. Det faktum att jag inte bara var deltagare utan också arrangör gjorde att jag aldrig riktigt kände att jag kunde slappna av och tidiga mornar och sena kvällar har satt sina spår.


Billy har skött sig med den äran. Jag är nöjd med att jag vågat utmana honom lite och känner mig glad över att han klarat nästan alla övningar galant redan på första försöket. Mitt stora mål var att klara helgens träning utan att han kissade under någon typ av arbete, något han gjort ett par gånger när han är äldsta hanen i en grupp. Till min stora glädje har jag inte sett ens en tillstymmelse till pissmarkering under arbete. 

Efter träningen med Bitte och även denna helg har jag kommit fram till att jag nog varit lite blind för min och grabbens utveckling. Jag har känt som att vi stått och stampat på samma ställe det senaste året. Men om jag jämför vad vi klarat de senaste veckorna med vad vi presterade på goldenlägret förra året ser jag en klar förbättring vad gäller främst vår akilleshäl, dirigeringar. Billy har fortfarande svårt att motstå störningar ibland, men oftast klarar jag av att styra honom dit jag vill. Det peppar och inspirerar att se framgången.

Billy hade hade fyra barn på lägret. Två som satt passiva och två som deltog. Ofta upplever jag det lite jobbigt att det är någrastycken som känner igen Billy. Att köra en helt anonym hund som Nell var skönare. Med Billy känner jag att jag har ögonen lite mer på mig. Men när man får träffa och se billy-barnen är det ändå värt det. Så kul att se så fina och lyckliga små djur.