Idag blev det en eftermiddagstrip till Katrineholm. Kul att se Ida, min partner in crime, igen!

Hundarna rastades därför på förmiddagen. Jag bestämde mig för att åka till hagen och låta den kuta runt. Med Tino tränade jag lite linjetag, men annars var det mest hopp och lek för hela slanten. En lite otäck grej hände dock. Precis när jag skulle sätta ner foten i ett steg uppfattade jag en rörelse på marken: en orm! Jag blev så överraskad att jag skrek till. Billy kom farandes i hundra knyck, killen vill ju aldrig göra fel, och han kom med en sån fart att jag inte hann stoppa honom och klev rakt på ormen. På en millisekund hann många bilder fara genom mitt huvud. Billy som skrek. Jag som försökte slänga 35kg hund över axeln och börja gå. Jag som gasade som en galing till Vet. Billy som fick dropp. Konvalecens. Njurprov. Men ormen bara rullade ihop sig till en boll och Billy märkde den inte ens. Först då såg jag de  små gula prickarna på huvudet. Puh!

På kvällen har jag klickat lite hundar. Med Nell har jag format fram ett fint beteende där hon liksom ställer sig på bakbenen nästan i slowmotion. Det är jag nöjd med och ikväll började jag döpa det till "stegra". 


 Med Tino har jag varit rädd att fixera ett beteende så att han bara bjuder det och inget annat. Fick ett tips på retriever ungdom helgen: att bara klicka allt han tar sig för. Ikväll provade vi det. På första passet gick han raskt över till att nosdutta allt som kom i hans väg, därför blev det mycket klick för just det beteendet. Nästa pass klickade jag istället för allt UTOM just nosdutt. Först var han lite fundersam och satt bara och glodde. Sedan fångade jag några små tassrörelser och vips satt han som en kanin och hoppade på bakbenen. Smart kille. Imorgon ska jag klicka allt UTOM nosdutt och rörelser med framtassarna tänkte jag. Ni klickertränare där ute, tänker jag "rätt"?