Fyra timmar i ett dammigt ridhus, biltermometer visade -4,5, påpälsad som en michelingubbe men ändå med bortdomnade fötter och tår. Jag överdriver inte när jag berättar att jag grät som en unge när jag ställde mig i duschen när jag kom hem. Smärtan när tårna tinade av varmvattnet var bland det värsta jag kan ha varit med om.

Men oj oj vad det var LÄTT värt det. Jag har kanske haft mina rolgast agilitytimmar någonsin denna eftermiddag. Jag var laddad. Billy var laddad. Men framförallt var Veronica Bache fantastisk som instruktör. Så ödmjuk och duktig på att förklara samtidigt som hon var fruktasvärt detaljnoga och inte rädd för att påpeka saker som ma kunde göra bättre.

Vi var fyra ekipage som delade på tre timmars träning. Under den tiden hann vi med 3 kombinationer som var och en tog upp olika svårigheter och sidbyten. Först gick vi igenom kombinationen tillsammans, varpå vi fick springa den själv utan hund ett par varv för att få in vägar och kroppspråk. Sedan tog vi ett ekipage i taget som fick köra under Veronicas vakande öga.

Kombination ett innehöll tre framförbyten som alla skulle göras med lite olika tänk. Billy var riktigt laddad. Första försöket blev katastrof, men sedan tog det sig när jag skärpte till mig. Nästa kombination var i mina ögon den svåraste. Den innehöll ett framförbyte i en väldigt tajt sväng sedan en serpentin och till sist ett bakombyte. Första framförbytet gick tillslut jättefint. Serpentinen var svår, man skulle "springa som ett skållat skinn" och samtidigt ta det lungt. Hmm, men det gick efter några försök. Bakombytet var som väntat inte riktigt vår melodi.

Den tredje och sista kombinationen innehöll två blindbyten. Blindbyten är helt nytt för mig och jag har varit väldigt nyfiken på det. Det kändes jättekonstigt när jag gick vägen utan hund och jag var mycket skeptisk till om det skulle funka. Veronica märkte det och sa att det kan ju inte bli värre än katastrof. Jag höll med och körde på, och blev förvånad. Det funkade direkt! Billy bytte bakom ryggen som om jag aldrig gjort något annat. Nu är jag taggad på att traggla blindbyten i vår!

Det bästa med kursen var kanske ändå att plötsligt var agility så kul igen. Jag som varit inne i en liten formsvacka känner mig riktigt taggad inför den kommande säsongen. Billy och jag ska köra järnet! Träffade även två jätteschysta tjejer från Örebro Bk som jag hoppas på att kunna träna ihop med i vår.

Fick också beröm för vilken fin hund jag har - och som alltid värmer det långt ner i maggropen. Att jag tycker att Billy är världen finaste kille är ju inte så konstigt men att resten även kan se vilken gosegubbe han är det är kul. Som vanligt fick jag även höra att hans hoppstil är mer underhållande än effektiv, men tänk att det rör mig knappt i ryggen. Få hundar kan utstråla sån glädje på agilityplan som Billy boy, och om det ska kosta oss ett par sekunder så sväljer jag det med hull och hår. För oss är målet framförallt att ha roligt på planen och resultaten får komma i andra hand!