Efter en helg med tre dagar på golden specialen och två nätter i postbilen är jag minst sagt mör i både kropp och knopp. Inte många timmars sömn och istället heldagar i skogen gör sitt. Men jag skulle göra det igen varje helg om jag fick. Känslan som infann sig på den svåra vattenstationen när Billy dyker upp i vassen med dubbelmarkeringens sista apport i munnen kommer att vara svårslagen. Och jag kommer alltid att bära med mig hans stolta hållning när publiken applåderade och ruset när han lämnade av dummien i min hand. Älskade hund!

Nu sova för ikväll ska jobbas natt igen, mer om helgens bravader imorgon när jag skakat liv i kroppen.