Utställning i Farsta och en obehaglig tågresa

Igår var det dags för utställning. Jag hade verkligen sett fram emot att få ställa Nell i veteranklass för första gången, men eftersom hon fortfarande har ett öppet sår på ena tån blev det inte så. Istället följde jag med bara som åskådare.
Min mamma har under helgen haft besök av Linsey och Roy, kennel Chinnordale, från England. Det är de som han Billys pappa Chinnordale Kirriebillie. Därför känndes det lite kul att följa med och visa dem en Svensk utställning. Dessutom var det ett ypperligt tillfälle att träna Engelskan igen.

Echo och Tinos klasser krockade såklart nästan så jag fick hjälpa till att hålla dem beredda så att mamma snabbt och smidigt kunde ta dem in i ringen. Det blev så stressigt att vi båda i all hast glömde bort Doris som går i klassen över de små. Men så insåg jag plötsligt att det var hennes nummer de stog och hojtade efter inne i ringen. Eftersom mamma just då var inne med Tino i hanringen skyndade jag in med Doris. Hon skötte sig bra trots det snabba uppvaknandet och eftersom jag börjat fortsatte jag att visa henne. Hon blev placerad tvåa i sin klass med HP. I bästa tikvalp var hon oplacerad med det kompenserade Tino med att bli 2:a bästa hanvalp. Efter att ha skjuttsat Lindsey och Roy till hotellet och haft kramkalas plockade vi upp Linda på vägen och körde hem till Eskilstuna. 

Imorse åkte jag tillbaka till Örebro och bara det var en skräckupplevelse i sig. Vid tågbytet i Arboga satsade jag på hundskylten och tog mig dit så snabbt det gick med en lätt haltande hund och tre väskor. Väl på tåget insåg jag mitt misstag då jag hamnat i hundvagnen för klass I. Eftersom jag insåg att jag knappast skulle hinna byta vagn slog jag mig ner där så länge. Konduktören kom nästan direkt och jag förklarade situationen och frågade om jag inte kunde få sitta där till nästa station bara och byta vagn där. Det sa han gick bra eftersom min hund var skadad men bad ändå att få se biljetten. När jag visat den sa han att jag skulle av vid nästa station som skulle vara Örebro, och då gick det inte bar att sitta kvar i första klass tills dess längre. Eftersom det inte gick att gå mellan vagnarna blev jag hänvisad att stå i det lilla utrymmet vid trappan mellan vagnarna. Jag började bli rätt förbannad vid det här laget och bad att få betala mellanskillnaden så att jag fick sitta kvar där jag satt. Ojj, ojj det fick man egentligen inte sa konduktören, men om jag betalade 85 kr skulle jag få sitta kvar. Det var lika mycket som jag betalt för hela biljetten redan så jag sa honom ett par sanningens ord och släpade mig till det lilla området mellan vagnarna.

Efter ett litet tag kom han ut till mig och sa att det var för de andra passagerarna skull han hade fått lov att slänga ut mig. Inne i vagnen satt 5 personer. Jag gick då in och frågade dem om det var någon som hade något emot att jag satt i deras vagn till Örebro trots att jag inte löst biljetten. Ingen hade något emot det och en kvinna sa till mig att hon skämdes över konduktören. Han gav sig dock inte och stackars Nell fick ligga och flåsa i oljudet  i den lills skrymsle där vi fick tränga in oss i 20 minuter. Behöver jag säga att jag var arg som  ett bi? SJ har fått ett argt mail idag....


Kommentarer
Postat av: Karolina

Det finns folk till allt! :( haha, men jag vette fan om det var jag som stod för agilitysektorns häftiga humör.... ;)

2008-09-16 @ 08:15:51
URL: http://iiina87.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0