Idag är det en vecka kvar till vi sätter Trooper på flyget till en annan värld. Det känns tråkigt och ledsamt. Idag när jag kom ner får trappen på morgonen hoppade han som vanligt vild, galen och ouppfostrad upp och satte sina leriga framtassar på min axlar och rapade mig rakt i ansiktet. Då fick jag tårar i ögonen, hur psycho är inte det?

Men hur konstigt det än låter kommer jag att sakna det. Precis som jag kommer att sakna när han kutar runt med sin stora plastkorg i munnen och välter halav huset, när han en dag helt plötsligt har totalglömt vad "sitt" betyder och jag får börja om med träningen från noll, hur han skäller som ett maniac i rastgården trots att jag vrålar "TYYYST TROOPER". Lika mycket kommer jag att skna allt det som jag kommer att sakna han söta små ormögon och milda blick innan jag ger honom tillåtelse att  börja äta, när han blir aldeles avslappnad när jag stryker honom över nacken och när han lägger sog för att sova i huvudet i mitt knä.

Allt kommer jag sakna och jag vet att det plötsligt kommer att kännas väldigt tyst och tomt även fast jag faktiskt har Nell och Billy kvar. Man kan inte ersätta en raring med en annan. Han är en del av mitt hjärta, en del av mig.

Om en vacka sätter jag en del av mitt hjärta på ett plan till USA. Självklart blir det en smärtsam separation. Och jag hoppas att alla i min närhet kan förstå det. Fråga mig inte, nämn honom inte - jag tar upp ämnet om jag känner att jag orkar.

Och så till det svåraste - Hur säger man hejdå? Nu har vi en vecka kvar, ska jag ta vara på den och göra masa kul med Truppe? Eller ska jag strunta i honom och börja "vänja av" mig redan nu? Kommer jag att ånga mig då? Och när jag ska lämna honom för sista gången ska jag klappa om honom då eller bara gå därifrån som vanligt? Ska vi ta en avskedspromenad? Skulle det avra kul eller bara en timmes grinande? Hur ska man veta?