Jag saknar dig syster

Åh, vad jag saknar min syster. För inte så länge sedan var vi så tajta. Vi hittade på saker ihop. Både spontant och planerat. Vi åkte till stockholm, på konserter, träffade gemensamma kompisar, hängde på femöre, sommarjobbade ihop, tränade på friskis tillsammans, red på torsdagar, åkte på festival tillsammans. Att följa TV-serier på DVD  gkorde vi också tillsammans...

 Men sedan ett år tillbaka började saker att förändras. Jag försvan ur hennes liv mer och mer. Vi sågs mer sällan och fastän vi (oftast) bodde under samma tak var det som vi inte träffades längre. Visst tittade vi på Tv-serierna fortfarande men ofta hade hon ingen lust.

Istället stängde hon in sig i sitt rum och pratade i mobiltelefon. Slutade att rida. Sov borta oftare. På ett år har vi inte åkt till Stockholm tillsammans en enda gång. De gemensamma kompisarna försvan. Festivalen i sommar dissade hon. Likaså konserten med Håkan H imorgon. Hon blev blek, smal och framför allt upptagen. Upptagen med vad? Det har jag aldrig förstått. Oftast har hon ingen lust.

Dessutom minns jag en syster full av liv. Hon var spontan och fantasifull. Framför allt hade hon drömmar. Drömar om resor, skolor, att sänkas ner i hajbur, sy, segla med mera... Hon hade en stark vilja som vi liknade med några konstiga buskar på Femöre där vi också spelade krocketgolf, rodde till glasskiosken och slappade i Ingalunda tillsammans. Vad hände med drömarna och viljan?

Jag minns en syster som en gång bestämde sig för att åka till Roskilde festivalen i Danmark. Med en massa jävlar anamma kom vi tillslut dit. Jag minns inte hur gamal hon var men en bit under 18 år i allafall. Roskilde är ett vackert minne och jag är säker på att jag aldrig kommit dit utan henne.

Förut var min syster min bästa vän. Ja, jag tror faktiskt att hon var det undermedvetet, men sånt säger inte Widebeckssystrar rakt ut till varandra. Jag älskar dig, säger vi nog till hunden eller pojkvännen på sin höjd. Min syster är också så jäkla rolig och skön att vara med. Damn, jag saknar henne! Kanske är hon fortfarande min bästa vän, men hur skulle jag kunna veta när jag aldrih träffar henne på riktigt längre.

När vi väl ses känns det lite som en uppoffring. "Jag kan imorgon på förmiddagen för då jobbar Max och Hannah är i Stockholm och jag skulle vilja gå på stan och kolla ¨på skor". Och då kan det väl nästa vara, eller..?

Om du läser det här Malin och fortfarande går att nå vill jag bara säga dig en enda mening: Jag saknar dig, syster

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0